Hoppa till innehållet
Verifierad

Promptmönster

Vad du ska säga till AI-appbyggaren, och hur omfång, läge och kontext ändrar svaret.

AI-appbyggaren läser mer från projektet än bara dina ord. De här mönstren kommer från vad panelen faktiskt gör med ett meddelande, så samma mening kan landa olika beroende på tre saker som du ställer in innan du skriver den.

Omfånget avgör vad den får röra

Allmänt-omfång betyder att hela det öppna projektet är fritt fram. Nod-omfång betyder bara det som är markerat i trädet, användbart så fort du vill att en ändring ska hållas till en komponent i stället för att riskera en läsning av hela projektet. Markera målet först och beskriv sedan ändringen, i stället för att nämna målet inuti meningen.

Att byta omfång startar en ny chatt

Allmänt och Nod är inte samma konversation. Välj omfång innan du börjar beskriva ändringen, inte mitt i.

Läget avgör om den frågar först

Automatiskt tillämpar en ändring från början till slut. Plan undersöker och föreslår ett tillvägagångssätt utan att röra något, och väntar sedan. Använd Plan när en förfrågan kan landa på flera olika sätt (vilken tabell som får det nya fältet, om en skärm blir en ny komponent eller ett tillägg till en befintlig), så att du godkänner formen innan den byggs i stället för att ångra den efteråt.

Kontextchipsen säger redan vad den kan se

Skrivfältet visar vad nästa meddelande kommer att använda: det öppna programmet, trädmarkeringen när den skiljer sig från det som är öppet och det markerade gränssnittselementet när gränssnittsfliken är öppen. Upprepa inte det som ett chip redan anger, en instruktion är överflödig i samma stund som dess ämne redan är bifogat. Stäng av ett chip för ett enskilt meddelande när du vill att assistenten ska ignorera det, till exempel ett gränssnittselement som fortfarande är markerat av en orelaterad anledning.

Bygg en agent genom att beskriva jobbet, inte en prompt

ai_agent-byggaren tar ingen systemprompt, den tar ett mål: Vad ska den här agenten göra?, besvarat i ett par meningar. Därifrån föreslår Studio verktygen, instruktionerna och eventuella andra agenter som jobbet behöver, och du ser hela planen innan något byggs. Ett mål som lämnar verkliga luckor (vem som använder den, vad den ska hämta från, vad den ska skapa) får först en kort lista med förtydligande frågor, var och en med föreslagna svar att välja bland eller redigera. Bifoga referensmaterial på samma sätt som du skulle ge en person mer än en rubrik: dokumentet den ska skapa, en skärmbild av rapporten, prislistan den måste läsa.

När du ger prompter till en agent, inte en person

Peka en MCP-ansluten kodagent mot ett projekt i stället för att skriva i panelen själv, och prompten blir instruktioner till den agenten snarare än ett meddelande till Studios egen assistent. Säg vad du bygger i termer som Studio LLM-guiden redan ger den: ange programtypen (component, table, get_data, javascript...), och låt agentens eget obligatoriska arbetsflöde sköta resten: läsa det matchande guideämnet, hämta ett fungerande exempel, skapa, validera och först därefter spara. En agent som redan har guiden behöver målet, inte en genomgång av xu-bind-syntaxen.